En fredsförening med kvinnoperspektiv som grund

Nio före detta politiker och ambassadörer: Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA. Det motiveras med Rysslands aggressiva och repressiva politik. Men den nya politiken har bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa när Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik präglas numera i anmärkningsvärd hög grad av osäkerhet och oro. Nyligen genomdrev riksdagens borgerliga partier ett riksdagsuttalande om att Sverige förbehåller sig rätten att söka medlemskap i Nato om vi skulle anse det nödvändigt – Nato-optionen. Det är egentligen en självklarhet. Sverige är ju en suverän stat. Genom att göra ett särskilt riksdagsuttalande som regeringspartierna inte stod bakom, skapades bara osäkerhet om svensk säkerhetspolitik. Regeringen å sin sida markerade att man står fast vid den svenska alliansfriheten. Bra så. Men problemet är att Sverige under senare år blivit så beroende av USA att våra anspråk på ”alliansfrihet” har ett allvarligt trovärdighetsproblem.

Under det kalla kriget kunde Sverige föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var en säkerhetspolitisk doktrin som vi i Sverige år efter år konstaterade ”tjänade oss väl”. Sverige och Finland bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll det kalla krigets kombattanter isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi säkerställa att ingen kuppartat skulle kunna ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån.